Hej finisar!
Just nu i skrivandesstund har jag en varm och go liten Belle liggandes på mig i en så söt liten pyjamas. Hon älskar att sova just på mig. Är trygghet för henne och jag tycker det är så mysigt även om jag såklart blir lite begränsad. Bebisar kan vara det mysigaste som finns. Älskar verkligen denhär första tiden.
Jag önskar att jag inte hade sådan fobi och skräck för nålar, sprutor och blod. Då hade jag pluggat till sjuksköterska för att sedan läsa vidare till barnmorska och tillslut förlossningsbarnmorska. Tänk att träffa små bebisar dagligen. Fullkomligt underbart ju. Skulle kunna skaffa 100 barn när man har en såhär liten och vet hur underbart det är. Men samtidigt ska man tänka på att de små bebisarna växer upp och jag vill kunna känna att jag räcker till för mina flickor.
Sa från början att jag ville ha två barn, sedan ändrade jag mig när jag blev mamma och senaste åren har jag känt att jag vill ha fyra. Min tanke har varit att jag gärna vill skaffa fyran tätt med trean men nu när Belle kommit känner jag inte alls så längre.
Jag och Simon sa att vi skulle vänta med barn 2-3 år. Så blev det inte heller. Är så svårt att säga hur man ska göra i framtiden innan man är där. Nu känner jag inte alls för att bli gravid igen om ett par månader. Min kropp behöver vila och jag känner att jag behöver fokusera på mina tre tjejer först, samt jobbet, är sugen på studier och lite annat, ska även slutföra min floristutbildning. Min tanke just nu är att jag gärna skulle vänta 3-5 år med en 4:a. Så man hinner bli riktigt bebissugen. Stressen finns ju inte eftersom både jag och Simon är ” unga” än. Men är så svårt att säga här och nu hur livet ska se ut om flera år.
För ett år sedan fanns inte en tanke på att jag idag skulle ha en liten bebis sovandes på mig precis just nu. Livet blir inte alltid som man planerat och tänkt men det kan bli himla bra ändå. Tror det är viktigt att inte låsa sig fast vid att saker måste vara eller bli på ett visst sätt. Visa saker kan man inte påverka själv, de bara blir och de blir bra ändå, ibland så bra som det bara går utifrån situationen och ibland bättre.
Kommer såklart alltid vara en sorg i mitt hjärta att inte spendera varje dag med mina stora tjejer, men samtidigt den största lyckan i livet att de finns här ibland oss. Sina barn kommer man aldrig ångra och alltid älska ovillkorligt oavsett vad.
Men tillbaka till syskon. På ett sätt känns det även dumt att vänta jättelänge med tanke på hur självständiga stora barnen hinner bli. Är helt olika liv att leva småbarnsliv och tonårsbarnsliv tex. Om fem år blir Tindra 10!? Sinnessjukt när man tänker efter.
Tiden och livet får helt enkelt utvisa hur det blir men en sak som i alla fall är helt säkert att att inget barn kommer skapas inom närmsta tiden om var vår tanke från början. Simon skulle nog gärna vilja men jag behöver vila från att bära barn ( på insidan). Denna graviditet hatade jag min kropp som gravid till och från och mådde inte så bra i att vara gravid, Samt de första 18 veckorna kräktes jag och las in på sjukhus, på slutet hade jag så mycket förverkar och var rädd så nej inte sugen alls. Däremot hade jag kunna fött imorgon om jag skulle få samma fantastiska förlossning.
Läs min förlossningsberättelse HÄR.
Här kommer lite gulliga bilder på lilla Belle.
Puss och kram
Vilken sötnos ?. Jag ska bli mormor i höst till en liten flicka för första gången och undrar vart du hittat dom urgulliga kläderna ?
Å vad mysigt med bebismys.
https://blogg.loppi.se/kina/
Jag förstår din känsla och tanke precis, det är världens underbaraste att ha en liten bebis och småbarn men dom växer upp och behöver föräldrarna lika mycket på ett annat sätt. Jag är nu 40 år, har tre barn 15 år, 12 år och 8 år. När jag själv hade bebis och småbarn tyckte jag att tonåringar var så stora och det var långt borta i tid innan mina skulle bli det. Men vips så har tiden gått och nu är vi här. Det är innebandy, fotboll, handboll, orientering och dans, och nej barnen har inte samma sportintresse och all sport håller inte på hela året men det är alltid matcher, läger, kioskansvarig och matchvärdsdagar. Och tonåringstankar som behöver luftas och jobbas igenom. Och dom behöver fortfarande mycket närhet, fast på ett annat sätt. Jag tycker tiden går så fort numera, jag upplevde att jag levde i varenda sekund och njöt av tiden när barnen var små. Nu blixtrar dagarna förbi och jag försöker fånga dagen i de små stunderna nu också men jag som nu har lite förklimakteriesvaj på hormonerna är trött och mår inte så bra på den fronten (jag har haft vidriga graviditer men annars inte kännt av pms eller så).
Vi har alltid tänkt fyra barn och försökte för något år sedan men efter två missfall så orkar jag inte och så känner jag att jag får njuta av stunden nu med våra tre barn. Och för första gången börjar jag förstå människor som ser fram emot när barnen flyttar hemifrån och jag och min man kan åka på resor, vandra och göra saker bara vi. Inte att jag längtar dit och bort från nuet, för samtidigt så gråter jag en skvätt och säger till barnen att nu får dom sluta att växa, varje gång dom når en ny milstolpe (går till affären själv första gången, är hemma själv första gången, gör gymnasieval,… ja du hör ju hur svajiga hormonerna är!).
Så gullig hon är! ♡
Det är snart dags för mig att få träffa vår fjärde lilla skatt, om två veckor har vi tid för planerat snitt.